onsdag 25 april 2012

Hudfärg


I förmodern tid i Sverige har vitt skinn ansetts vackert eftersom det givit en signal om att dess innehavare inte behöver arbeta på fälten, utan kan vila sig i skuggan eller inomhus. Med industrialismens intåg blev synsättet det motsatta, nu var det arbetet inomhus, i industrin som var ett fattigdomstecken, medan de bättre bemedlade kunde åka till sina villor vid havet och bada. På sextiotalet kom sedan massturismen, det (tillfälligt!) bruna skinnet blev nu ett tecken på att man hade råd att åka till Sydeuropa på solsemester.

Sedan kom cancerrönen. Det var helt enkelt inte nyttigt för ljusskinnade nordbor att sola hela dagarna, i synnerhet inte på sydligare breddgrader där solens strålar var starka. Lusten till det bruna skinnet fanns dock kvar, länge.

Efter 2010 tycker jag mig dock ha uppfattat en förändring. Oklart om den är allmän eller bara finns hos mig själv- det bruna skinnet är inte lika attraktivt längre och jag undrar vad det beror på.

  • Vi har faktorn att en stor del av befolkningen har råd att åka utomlands, inte bara de rika. Den extrema solbrännan är inte längre en exklusivitet.

  • Forskningen om solens inverkan på huden har sjunkit in, att överdrivet solbadande inte bara kan ge upphov till cancer, utan även får huden att åldras i förtid. Att då fortsätta sola ger intryck av att man inte tar till sig forskning, att man är outbildad eller kanske rentav dum.

  • En invandring som på två sett kan ha förändrat svenskarnas syn på brunt skinn; många människor som lever i Sverige idag har brunt skinn oavsett var de jobbar eller hur de tillbringar ledig tid. Det dyrt införskaffade bruna skinnet kan då, för det första, istället för att ge status, göra att bäraren förknippas med grupper i samhället som uppfattas ha lägre status. För det andra kan invandring och globalisering ha givit en förskjutning av normen för hur svenskar i gemen ser ut. Människor som uppfattas som svenska har inte nödvändigtvis vitt skinn och blont hår. Med det här synsättet innebär det medfött bruna skinnet inte nödvändigtvis en statussänkning, däremot förändras synen på det bruna skinnet som något som kan och bör skaffas.

Som vit medelklass måste jag inse min roll som både normsättande och – uppehållande. Det är högst troligt att min, under de senaste 10 åren, stigande motvilja mot att sola troligen grundar sig mer i solbrännans minskade roll som statusmarkör och mindre i personliga val. Jag hoppas att det mest beror på den andra punktens argument.

http://www.jjproducts.net/jj_products_img/products/PTCruiser/PTCruiser_img/SheepSkinColors.jpg



söndag 15 april 2012

Tetris


När jag först lärde känna tetris var jag småbarnsförälder och student.

Jag spelade på samma sätt som jag försökte leva mitt liv. Lugnt och metodiskt, vänster till höger, jämna rader, hellre bara en rad i taget än att chansa och bygga högar och vänta på en lång smal som kunde rädda mig och ge mig höga poäng. Jag försökte undvika snabbfallsknappen eftersom jag insåg att det var den som ställde till mest problem när klossar kom på fel plats, två på en gång eller något annat problematiskt. Jag tyckte vid denna tid att tetris var en rolig avkoppling om än beroendeframkallande. Den variant jag använde var från cartoon networks hemsida; stora färgglada klossar med tecknade figurer i som alltid föll i jämn takt och som dessutom visade vilken figur som skulle komma nästa gång i en liten hörna uppe till höger. Jag har senare förstått att andra tetris inte är lika hjälpsamma.

Några år senare hade mitt liv tagit en annan vändning. Mina studiemedel hade tagit slut innan mina studier, mitt äktenskap var i gungning och min självkänsla i botten, men jag spelade fortfarande tetris.

Efter ett tag märkte jag att jag ändrat spelstil. Jag var för otålig för att bygga jämna rader, det kändes meningslöst att bara få bort en rad i taget, som ju dels gav låga poäng, dels blev tråkigt. Snabbfallsknappen användes nu flitigt trots att jag svor över de misstag den skapade. Jag byggde med flit stora block som jag hoppades skulle ge mig höga poäng när, och om, det kom en lång smal Scooby-dookloss och frälste mig. Otålighet och chanstagningar blev nu kännetecknande för mitt spel istället för den lugna metodik jag tidigare använt mig av. Inte oväntat gav mig tetrisspelandet nu mer sorg och ilska än tidigare men också en mer triumfartad lycka när jag väl lyckades. Istället för lugn avkoppling hade det övergått till att bli ett utlopp för min frustration och mitt hopp om att livet kanske trots allt kunde vinnas tillbaka?
Syftet med spelandet var nu att skapa ordning i kaos och reda ut nästintill omöjliga situationer.

Frågan jag ställer mig är: använde jag tetris för att försöka bearbeta hur mitt liv såg ut och på något sätt öva mig i att ta hand om det, eller var det min självdestruktivitet som gjorde att jag inte längre kunde spela på det sätt som var bäst på lång sikt även om det inte gav samma kick?

lördag 14 april 2012

Djursex


ser en naturfilm om djursex på svt. heterosex "förklaras" med förökningssyfte (as if they knew...) homosex ställer till problem. vetenskapsmännen bryr sina huvuden och kommer med den ena teorin efter den andra: brist på heteropartners, dominans, träning för " the real thing", ett försök att hetsa upp en partner av motsatt kön (ja, om det är två honor alltså), men ingen av teorierna verkar hålla. till slut är det en kanadensisk forskare som "sticker ut hakan" och säger att det kanske är en en fråga om lust. vid det laget är tittaren redan hes av att i 45 min fruktlöst ropat till tv'n. hallå! de kanske bara GILLAR det!
är verkligen forskningen om djur så extremfunktionalistisk att en tanke om att djur (liksom människor) kan göra saker för att det är skönt, är kontroversiell?