söndag 15 april 2012

Tetris


När jag först lärde känna tetris var jag småbarnsförälder och student.

Jag spelade på samma sätt som jag försökte leva mitt liv. Lugnt och metodiskt, vänster till höger, jämna rader, hellre bara en rad i taget än att chansa och bygga högar och vänta på en lång smal som kunde rädda mig och ge mig höga poäng. Jag försökte undvika snabbfallsknappen eftersom jag insåg att det var den som ställde till mest problem när klossar kom på fel plats, två på en gång eller något annat problematiskt. Jag tyckte vid denna tid att tetris var en rolig avkoppling om än beroendeframkallande. Den variant jag använde var från cartoon networks hemsida; stora färgglada klossar med tecknade figurer i som alltid föll i jämn takt och som dessutom visade vilken figur som skulle komma nästa gång i en liten hörna uppe till höger. Jag har senare förstått att andra tetris inte är lika hjälpsamma.

Några år senare hade mitt liv tagit en annan vändning. Mina studiemedel hade tagit slut innan mina studier, mitt äktenskap var i gungning och min självkänsla i botten, men jag spelade fortfarande tetris.

Efter ett tag märkte jag att jag ändrat spelstil. Jag var för otålig för att bygga jämna rader, det kändes meningslöst att bara få bort en rad i taget, som ju dels gav låga poäng, dels blev tråkigt. Snabbfallsknappen användes nu flitigt trots att jag svor över de misstag den skapade. Jag byggde med flit stora block som jag hoppades skulle ge mig höga poäng när, och om, det kom en lång smal Scooby-dookloss och frälste mig. Otålighet och chanstagningar blev nu kännetecknande för mitt spel istället för den lugna metodik jag tidigare använt mig av. Inte oväntat gav mig tetrisspelandet nu mer sorg och ilska än tidigare men också en mer triumfartad lycka när jag väl lyckades. Istället för lugn avkoppling hade det övergått till att bli ett utlopp för min frustration och mitt hopp om att livet kanske trots allt kunde vinnas tillbaka?
Syftet med spelandet var nu att skapa ordning i kaos och reda ut nästintill omöjliga situationer.

Frågan jag ställer mig är: använde jag tetris för att försöka bearbeta hur mitt liv såg ut och på något sätt öva mig i att ta hand om det, eller var det min självdestruktivitet som gjorde att jag inte längre kunde spela på det sätt som var bäst på lång sikt även om det inte gav samma kick?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar