Hudfärg

I förmodern tid i Sverige har vitt skinn ansetts vackert eftersom det givit en signal om att dess innehavare inte behöver arbeta på fälten, utan kan vila sig i skuggan eller inomhus. Med industrialismens intåg blev synsättet det motsatta, nu var det arbetet inomhus, i industrin som var ett fattigdomstecken, medan de bättre bemedlade kunde åka till sina villor vid havet och bada. På sextiotalet kom sedan massturismen, det (tillfälligt!) bruna skinnet blev nu ett tecken på att man hade råd att åka till Sydeuropa på solsemester.

Sedan kom cancerrönen. Det var helt enkelt inte nyttigt för ljusskinnade nordbor att sola hela dagarna, i synnerhet inte på sydligare breddgrader där solens strålar var starka. Lusten till det bruna skinnet fanns dock kvar, länge.

Efter 2010 tycker jag mig dock ha uppfattat en förändring. Oklart om den är allmän eller bara finns hos mig själv- det bruna skinnet är inte lika attraktivt längre och jag undrar vad det beror på.

• Vi har faktorn att en stor del av befolkningen har råd att åka utomlands, inte bara de rika. Den extrema solbrännan är inte längre en exklusivitet.

• Forskningen om solens inverkan på huden har sjunkit in, att överdrivet solbadande inte bara kan ge upphov till cancer, utan även får huden att åldras i förtid. Att då fortsätta sola ger intryck av att man inte tar till sig forskning, att man är outbildad eller kanske rentav dum.

• En invandring som på två sett kan ha förändrat svenskarnas syn på brunt skinn; många människor som lever i Sverige idag har brunt skinn oavsett var de jobbar eller hur de tillbringar ledig tid. Det dyrt införskaffade bruna skinnet kan då, för det första, istället för att ge status, göra att bäraren förknippas med grupper i samhället som uppfattas ha lägre status. För det andra kan invandring och globalisering ha givit en förskjutning av normen för hur svenskar i gemen ser ut. Människor som uppfattas som svenska har inte nödvändigtvis vitt skinn och blont hår. Med det här synsättet innebär det medfött bruna skinnet inte nödvändigtvis en statussänkning, däremot förändras synen på det bruna skinnet som något som kan och bör skaffas.

Som vit medelklass måste jag inse min roll som både normsättande och – uppehållande. Det är högst troligt att min, under de senaste 10 åren, stigande motvilja mot att sola troligen grundar sig mer i solbrännans minskade roll som statusmarkör och mindre i personliga val. Jag hoppas att det mest beror på den andra punktens argument.